Hem
Reflektioner

Språk

Formar människan språket eller är det språket som formar människan?
En frågeställning som ligger i lite samma stil som om hönan eller ägget kom först, men ändå inte.
Enligt Sapir-Whorf-hypotesen så är det språket som formar en människas värld. Språket blir det som har betydelse för uppfattningen om den omgivande kontexten.
Ett exempel som brukar tas upp är inuiternas alla ord för snö. Antalet ord de använder brukar pendla mellan några tio tal till hundratals.
Nu är antalet ord för snö inte så specifikt för just det folkslaget, vi kan själva räkna upp ett antal olika ord för just snö: nysnö, blötsnö, kramsnö, smutsig snö, vit snö, etc.
Så antalet ord har ingen större betydelse utan det är snarare innebörden för ett folk som lever så nära snön som är intressant.

För oss har de olika orden för snö en mindre betydelse då vi inte på samma sätt är beroende för vår överlevnad att hålla isär dem eller sätta fokus på det.
Spårsnö som ord talar om för oss att här kan man spåra för en inuit kan det innebära att här kan man spåra ett byte och skaffa sig mat till familjen.
Värdeladdningen i de olika begreppen ger olika innebörder beroende på nyttan av att kunna hålla isär dem.
På det sättet kan hypotesen i inledningen anses stämma, språket och dess praktiska betydelse formar en människas världsbild.
Det som kan vara intressant här är de som inte kan tillgodogöra sig sitt eget språk fullt ut. Hur de påverkar deras syn och förhållningssätt till omgivningen.
En form av funktionshinder, som numera går att kompensera delvis, är dyslexi. Som ju innebär att en person har svårt att tillgodogöra sig skrivet språk samt även att skriva själv.
Frågan man kan ställa sig är. Har den personen en annat förhållningssätt till sin omgivning?


 
 
Releterat: | Språket Kinesiska |